Trött

Hehe, det blev lite långt. Ni kanske kan läsa det i etapper....

Det har varit två-tre jobbiga veckor de senaste veckorna. Både fysiskt och psykiskt.

Fysiskt eftersom det var ett tag sen jag arbetade på riktigt... och det här med att gräva hål för olivplantor fungerar bra så länge det är bra jord. Problemet är att det inte finns så mycket jord här... det är mest sten. Om man dessutom sen väljer att plantera olivträd, världens mest tåliga träd så kan man plantera dem nästan varsomhelst.
En av bönderna som vi planterade hos hade haft en stenfabrik(demolerad sen 20 år tillbaka men stenen ligger där fabriken låg), och på den marken skulle vi plantera träd- mer sten än i ett stenröse hemma!
Helt klart den jobbigaste dagen av alla! Men de bjöd på god mat, klassisk mansaf(jordaniens nationalrätt) med kyckling istället för får...

Psykiskt eftersom jag nu ser problemen med ockupationen på ett lite mera sammanhängande sätt. Min chef här säger "man ska inte titta alltför djupt på problemen här, då blir man bara deppig...". Helt sant men ibland måste man titta lite djupare för att försöka förstå varför det är som det är och om man faktiskt skulle kunna göra nånting åt det. Men ibland blir det lite för mycket, vi praktikanter/volontärer är ju med hela tiden och frågar frågor till organisationerna som vi träffar. Deltagarna i olivplockningen har lika mycket frågor till oss, oftast i ett försök att får ett mer västligt svar på de mer västliga frågorna. Det är mycket intressant att vara med ett gäng människor i blandade åldrar med olika förkunskaper om ockupationen. Speciellt när det är äldre amerikaner...men de kanske faktiskt kan ändra någonting.

Mitt i all ockupation träffar man inte bara alla NGOs (nån har nämnt 4000 stycken, inte helt otroligt...) utan också människorna som lever här. Att höra DCI(defence for children international) prata om barn som sitter i fängelse är jobbigt.
Men det är ingenting mot att träffa Ziad, en kille på 16 år som redan suttit i fängelse 4 gånger, och som återigen är efterfrågad av IDF. Hans brott är att kasta sten - det mest fredliga(anses av de flesta palestinier vara motstånd men inte våldsamt motstånd) alternativet till att stå emot ockupationen här! Demonstrerar man här vet man att man kommer att bli tårgasad, möjligtvis skjuten och troligen fotad av IDF (blir man fotad hamnar man i IDFs register och får troligen aldrig nånsin tillstånd att sätta någon fot utanför en Västbanks checkpoint igen).
Frågan är väl mest på vilket sätt det hjälper att sätta 14 åringar i fängelse? Motståndet mot ockupationen minskar inte direkt!
IDF= israeli defence forces, Israel har ingen militär... bara försvar. Är det inte det Sverige oxå har?

Förra veckan tillbringades med tre norska KFUK-KFUMare, en lite äldre och två lite yngre. Gemensamma nämnarna var olivträd och aldrig varit i Palestina. Det är då jag upptäcker att jag har vant mig vid det mesta här.

• Här använder man t.ex. inte kniv när man ska äta, det är jobbigt de första två veckorna... nu har jag mer än svårt att använda kniv, använder hellre sked eller gaffel.

• Trafiken, bilbälte används endast när man åker bil på bypassvägarna(stora, breda, asfalterade höghastighets vägar som förbinder bosättningarna med varandra och Israel, palestinier får i vissa fall färdas på dem) och körkortet fås troligen i en hummusburk...

• Säkerheten, jag tycker fortfarande inte att det är speciellt kul att gå igenom checkpointarna men jag har liksom vant mig lite nu. Det är oftast smidigt att gå igenom om man är internationell, men eftersom man aldrig är själv i en checkpoint så ser och hör man hur palestinierna behandlas och det handlar inte om säkerhet. I så fall skulle ju alla, oavsett härkomst, bli lika granskade. Nånting som faktiskt händer när det är nya soldater i checkpointarna.

• Soldaternas dåliga engelska, så länge de inte vill mig nånting så är det ju lugnt. Vi gick omkring i Hebron förra veckan och då måste man då och då visa passet. Vid två tillfällen mötte vi soldater som inte kunde en gnutta engelska, och som ville se våra pass, problemet var att de inte visste vad pass eller land heter på engelska... Och när vi sa "passport?" såg de helt förvirrade ut, när vi sen räckte över passen sken de upp och blev jätteglada.

• Palestiniers övertro på sig själva och teknik, hotellet vi bodde på(bodde förresten på hotell i betlehem förra veckan...) har enligt lonely planet, trådlöst bredband. Enligt datorerna fanns det ingenting. Enligt killen i receptionen"it does'nt work everywhere..." Troligen fungerar det inte alls, mest troligt har det aldrig funnits något. Vi tillbringade därmed kvällarna på ett av de tre mer västliga kafeerna, lite mycket chokladkaka och latte...

Jag kan fortsätta ett tag till men jag har mer att berätta så jag skippar det idag!

Det snöade förresten igen förra veckan...nu vill jag ha vår, mandelträden håller på att slå ut- ser typ ut som körsbärsträd.

Semestern på 24h i helgen tillbringades i Haifa. För att göra det lite mer spännande så bokade vi inget hotellrum innan. Utan löste det på tåg/bussstationen i Haifa, det mesta visade sig vara bokat.. så vi hamnade på ett kloster. Helt rätt ställe att bo på om man vill besöka Elijahs(står nog om honom i bibeln...) grotta precis nedanför eller museet som promotas genom "museet om båtarna med judiska flyktingar under 30- och 40talet som inte fick tillstånd av britterna att komma in i Haifa". De flesta hamnade i flyktingläger på Cypern innan de i slutet av 40-talet i samband med statens Israels bildande kom till Israel, men en del blev deporterade tillbaka till Europa främst Frankrike ochTyskland. Intressant eftersom det är en del av historien som jag inte hört så mycket om tidigare men också för att det fanns dokument från 1945-48 som handlar om samma situation som idag.
Hur landet ska delas så att invånarna ska var jämnlika och ha lika rättigheter, den kampen har om två månader pågått i 60 år!

Efter att ha tröttnat på museum och historia travade vi in till centrala delarna av Haifa och käkade otroligt god sallad på en utomhusrestaurang. Restaurangen bjöd oss sen på efterrätt, kanafe, ser typ ut som någon typ av morotskaka men består mest av socker, vatten, färgämne, getost och pistagenötter - mkt gott och mäktigt.
Haifa är en plats där israeler och araber, mest kristna, lever sida vid sida fredligt. Det är lite svårt att uppleva det på en semesterdag så vi njöt mest av att vara lediga. I Haifa finns det en religion till, som om det inte skulle räcka med tre. Här är även den centrala plasten för Bahais, de har en otroligt stor och välskött trädgård(100 trädgårdsmästare), men där kom vi inte in eftersom vi inte hade bokat en guidad tur...

Jag trivs bra här, om det skulle ha undgått nån.
Människorna är trevliga! De allra flesta iaf...
Och så länge man kan stänga igen örona lite när man går genom Betlehem när det är mycket killar och män ute så hör man knappt inga kommentarer. De dagarna som man inte lyckas så bra med det och är lite trött, är risken snart stor för utdelning av en rak höger... kommentarerna som inte är okey att ge till de palestinska haglar över internationella!
En palestinsk killkompis erbjöd sig att lära mig alla dåliga kommentarer, jag tackade nej, det man inte vet det mår man inte dåligt av. "Moozas"= snygga bananer är enligt honom positivt!

Palestinska män är väldigt rak på sak, speciellt till internationella.

Häromkvällen stod jag utanför en restaurang i ett avbrutet telefonsamtal. Då kommer det två män i 40-50 års åldern till restaurangen, vi hälsar. Den ena stannar och presenterar sig "Jag heter Sam, min bror känner igen dig" säger han och pekar på sin bror.
En man jag inte har lagt märke till förut.
Sam fortsätter "Jag såg dig igår, kan jag få dit telefonnummer?"

Det finns liksom bara ett svar: nej!
Det är inte så att de tar det varken som nånting positivt eller negativt, de säger "Vi ses". Och troligen så ses vi, eller jag syns men jag orkar inte se alla som tittar.

De vanligaste frågorna är vad heter du, var kommer du ifrån, vad gör du här, har du pojkvän?

Man kan besvara den sista frågan på tre olika sätt: ja, nej eller det har du inte med att göra.
Så här går det beroende på hur man svarar, och svaret beror oftast på om vilken typ av diskussion som man vill ha:

- JA. Tyst en stund och sen "Men du är ju här för en så lång tid... vad tycker du om palestinier... är det verkligen ett bra förhållande om du kan åka hit... jag är singel... du kanske ska gifta dig här istället"

- NEJ. Pang på, "Åh, jag förstår inte varför du är singel men jag är ju oxå singel/har en ogift bror/kompis... du skulle bli en bra palestinsk fru... kan jag få ditt telefonnumer...om du gillar palestina så ska du ju stanna"

- Det har du inte med att göra. Tyst ett kort ögonblick och sen "Varför vill du inte svara... jag skulle ju kunna ta ditt telefonnummer, eller du kan få mitt... det är svårt att hitta rätt person, men palestinier är trevliga...är du lesbisk..."

Problemen är olika beroende på i vilket sammanhang, men ibland blir jag lika störd på "mina" problem som på problemen orsakade eller skyllda på ockupationen.

Lunchen idag var makluba(ris, blomkål och kött serverad med youghurt)... och jag hoppas kunna ge er några foton snart men internetet fungerar fortfarande så där och då är det svårt att ladda upp bilder. Två av mina bilder finns på olivplanteringsbloggens senaste inlägg, ett föreställer tre barn från YWCA i Jerikos förskola och det andra patrullerande soldater bland olivträd i Hebron.