”Man måste bry sig, annars dör man.” Cordelia Edvardson
Flickan från Auschwitz är ett porträtt av den legendariska journalisten och författaren Cordelia Edvardson. Hon var bara 14 år när hon ensam, utan sin familj, sattes i koncentrationsläger, först i Theresienstadt och sedan i Auschwitz. Mot alla odds lyckades hon överleva och räddades vid krigsslutet till Sverige. Här förde hon kampen tillbaka till livet.
Som invandrare, kvinna och med ett främmande språk skapade hon sig en position inom sitt yrke, journalistens. Efter att ha bildat familj och fött fem barn, flyttade hon till Jerusalem.
Cordelia är idag 76 år men som den humanist hon är, ger hon inte upp sitt engagemang. Hon rapporterar fortfarande kontinuerligt från stridsfronten mellan Israel och Palestina, den kanske viktigaste konflikten i världen idag.
När man ser henne i arbete, energisk och full av iakttagelser, ställer man sig frågan hur hon orkar, hur hon kunnat överleva sitt fasansfulla förflutna, överleva utan att bli det förflutnas fånge. Det är ett annat av filmens teman. De gripande berättelserna från lägret ger en del av svaret. Men här finns också Cordelias åsikter, dem hon inte kan återge i sina reportage, om dagens situation i Israel och den pågående konflikten med den blivande staten Palestina. Naturligtvis är hon optimist, vad annars?
Se den!
I övrigt kan man väl säga "intet nytt i världen", att ta skydd i UNRWA skolor i flyktingläger var ju ingen speciellt bra idé. Frågan är väl vart man tar vägen om man inte känner sig trygg i sitt eget hem och uppenbart inte heller är det i FN-lokaler, gatan och sjukhus lär inte heller vara så säkra.
Israel funderar igår på att anklaga FN för att skydda "terrorister", då de hävar att de blev beskjutna från skolan. Jag anser inte att någon ska gömma en militant och att det är fruktansvärt fel av dem att blanda sig in i civilbefolkningen men; det kanske är dags för Israel att fundera på varför UNRWA faktiskt fortfarande finns och för dem och resten av världen att fundera på en reell LÖSNING för alla miljontals palestinska flyktingar. När UNRWA inrättades var inte direkt planen att det skulle finnas kvar ända in på 2000-talet.
Förövrigt känns det här lite väl mycket som en upprepning av vad som hände 2002... när Israel militärt återtog många av de palestinskt styrda delarna som de "överlämnat" till den Palestinska Myndigheten efter Osloavtalet. Skillnaden är väl att PLO verkar vara på Israels sida den här gången... något som i sig inte bådar varken gott för palestiniernas framtiden eller för det palestinska presidentvalet som borde genomföras senare i år.
Som invandrare, kvinna och med ett främmande språk skapade hon sig en position inom sitt yrke, journalistens. Efter att ha bildat familj och fött fem barn, flyttade hon till Jerusalem.
Cordelia är idag 76 år men som den humanist hon är, ger hon inte upp sitt engagemang. Hon rapporterar fortfarande kontinuerligt från stridsfronten mellan Israel och Palestina, den kanske viktigaste konflikten i världen idag.
När man ser henne i arbete, energisk och full av iakttagelser, ställer man sig frågan hur hon orkar, hur hon kunnat överleva sitt fasansfulla förflutna, överleva utan att bli det förflutnas fånge. Det är ett annat av filmens teman. De gripande berättelserna från lägret ger en del av svaret. Men här finns också Cordelias åsikter, dem hon inte kan återge i sina reportage, om dagens situation i Israel och den pågående konflikten med den blivande staten Palestina. Naturligtvis är hon optimist, vad annars?
Se den!
I övrigt kan man väl säga "intet nytt i världen", att ta skydd i UNRWA skolor i flyktingläger var ju ingen speciellt bra idé. Frågan är väl vart man tar vägen om man inte känner sig trygg i sitt eget hem och uppenbart inte heller är det i FN-lokaler, gatan och sjukhus lär inte heller vara så säkra.
Israel funderar igår på att anklaga FN för att skydda "terrorister", då de hävar att de blev beskjutna från skolan. Jag anser inte att någon ska gömma en militant och att det är fruktansvärt fel av dem att blanda sig in i civilbefolkningen men; det kanske är dags för Israel att fundera på varför UNRWA faktiskt fortfarande finns och för dem och resten av världen att fundera på en reell LÖSNING för alla miljontals palestinska flyktingar. När UNRWA inrättades var inte direkt planen att det skulle finnas kvar ända in på 2000-talet.
Förövrigt känns det här lite väl mycket som en upprepning av vad som hände 2002... när Israel militärt återtog många av de palestinskt styrda delarna som de "överlämnat" till den Palestinska Myndigheten efter Osloavtalet. Skillnaden är väl att PLO verkar vara på Israels sida den här gången... något som i sig inte bådar varken gott för palestiniernas framtiden eller för det palestinska presidentvalet som borde genomföras senare i år.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar