I tisdags dödade Israel 17 människor på 4 timmar i Gaza, ytterligare människor blev skadade. Nu tyckte t.om. president Abbas att det var tillräckligt och kallade det för massaker, och utlyste 3 sorg-solidaritetsdagar med Gaza över hela de palestinska territorierna. Det innebär att många affäreroch skolor är stängda och att kyrkor har extra gudstjänster.
För bara några dagar sen hade 159 människor dödats, och det bara efter Annapolis i slutet av november. De senaste dagarna har fortsatt med ytterligare döda i Gaza och på Västbanken.
Det lever idag ca 1,5 miljon människor i Gaza, det är 1,5 miljon som inte kan ta sig ut ur Gazaremsan hur gärna de än skulle vilja och som inte har något annat val än att titta(eller blunda) på hur Israel dag ut och dag in gör lufträder och dödar människor som de antingen anser vara rena terrorister eller skulle kunna bli det. På Västbanken lever ca 2,5 miljoner människor på ett betydligt större område och enligt siffror som jag hörde häromdagen så letar 44% av dem efter en väg uthärifrån.
Jag känner mig lite uppgiven när jag ska försöka svara på frågan; HUR SKA DET NÅGONSIN KUNNA BLI FRED?
-Jag vet inte! Men det jag vet är att det blir svårare för var dag som går. Vem bestämmer när det är nog? När tillräckligt många människor har dödats? När tillräckligt många människor har flytt? När tillräckligt många bosättningar har byggts?
Frågorna kan fortsätta i evighet från båda sidorna. Men jag funderar på om målet med fredsförhandlingarna verkligen är två stater? Det som händer på marken bevisar nämligen motsatsen. Antalet bosättningar på Västbanken ökar och antalet palestiner som försöker hitta ett annat land att bo i ökar. Flyttsiffrorna till Jordanien ökade med 12% i slutet av 2007.
De senaste dagarna har spenderats med att kontoret omformulerat JAIs mål och uppgifter till att mer stämma överrens med vad JAI faktiskt gör. Det är fortfarande intressant att vara på möten här, ingenting är förberett inga dokument är uppkopierade och det finns egentligen ingen tydlig ledning. Men vi kommer faktiskt fram till nånting även om det tar evigheter... Igår förstod vi att det skulle vara bra med en strategisk planering så att JAI faktiskt vet vart vägen är. Jag hoppas att de kommer att göra det i höst. Nu ska det skapas aktiviteter och varför aktiviteterna ska göras, det blir troligen mycket samma aktiviteter men med lite mera verktyg. JAI kommer att sätta mer press på sina aktivitetsdeltagare och partners att faktiskt göra lite mer propalestinska-aktiviteter i sina respektive hemländer.
Som det är nu kommer det hit mellan 50-100 personer/år och ser vad ockupationen gör - problemet är att de varken får verktyg eller information om vad som förväntas av dem när de åker hem. Och då fungerar inte påverkansverksamheten riktigt som den ska. Jag har hur mycket ideer som helst på vad man kan göra hemma för att informera om vad som händer här.
För bara några dagar sen hade 159 människor dödats, och det bara efter Annapolis i slutet av november. De senaste dagarna har fortsatt med ytterligare döda i Gaza och på Västbanken.
Det lever idag ca 1,5 miljon människor i Gaza, det är 1,5 miljon som inte kan ta sig ut ur Gazaremsan hur gärna de än skulle vilja och som inte har något annat val än att titta(eller blunda) på hur Israel dag ut och dag in gör lufträder och dödar människor som de antingen anser vara rena terrorister eller skulle kunna bli det. På Västbanken lever ca 2,5 miljoner människor på ett betydligt större område och enligt siffror som jag hörde häromdagen så letar 44% av dem efter en väg uthärifrån.
Jag känner mig lite uppgiven när jag ska försöka svara på frågan; HUR SKA DET NÅGONSIN KUNNA BLI FRED?
-Jag vet inte! Men det jag vet är att det blir svårare för var dag som går. Vem bestämmer när det är nog? När tillräckligt många människor har dödats? När tillräckligt många människor har flytt? När tillräckligt många bosättningar har byggts?
Frågorna kan fortsätta i evighet från båda sidorna. Men jag funderar på om målet med fredsförhandlingarna verkligen är två stater? Det som händer på marken bevisar nämligen motsatsen. Antalet bosättningar på Västbanken ökar och antalet palestiner som försöker hitta ett annat land att bo i ökar. Flyttsiffrorna till Jordanien ökade med 12% i slutet av 2007.
De senaste dagarna har spenderats med att kontoret omformulerat JAIs mål och uppgifter till att mer stämma överrens med vad JAI faktiskt gör. Det är fortfarande intressant att vara på möten här, ingenting är förberett inga dokument är uppkopierade och det finns egentligen ingen tydlig ledning. Men vi kommer faktiskt fram till nånting även om det tar evigheter... Igår förstod vi att det skulle vara bra med en strategisk planering så att JAI faktiskt vet vart vägen är. Jag hoppas att de kommer att göra det i höst. Nu ska det skapas aktiviteter och varför aktiviteterna ska göras, det blir troligen mycket samma aktiviteter men med lite mera verktyg. JAI kommer att sätta mer press på sina aktivitetsdeltagare och partners att faktiskt göra lite mer propalestinska-aktiviteter i sina respektive hemländer.
Som det är nu kommer det hit mellan 50-100 personer/år och ser vad ockupationen gör - problemet är att de varken får verktyg eller information om vad som förväntas av dem när de åker hem. Och då fungerar inte påverkansverksamheten riktigt som den ska. Jag har hur mycket ideer som helst på vad man kan göra hemma för att informera om vad som händer här.
1 kommentar:
Bra att du har idéer om hur vi sprider informationen!
Skicka en kommentar