För er som inte har ICA-kuriren så läs här, det ger en nästan klockren beskrivning på hur det är att vara här. Tack Lotta för länken!
IKEA-resan igår slutade med 6h bussresa(3h tog det mellan Jerusalem och Netanya...enkel resa) en ny kudde, illgrön badrumsmatta(det har redan blivit varmare), läkerol, lingonsylt, knäckebröd, annas pepparkakor och lantchips. Första gången jag kom därifrån utan en enda grej som jag inte behövde :)!
Det är lite märkligt att vara på ett IKEA-varuhus, alla ser ju likadana ut inuti fastän i olika storlekar över hela världen. De börjar alla med vardagsrum fortsätter med soffor, förvaring, sängar, kontor, kök, barnavdelningen och restaurangen och slutar med farliga avdelningarna: köksgrejer och kuddar och allra sist värmeljus och fyndhörnan. Vi var enda som kunde uttala sakernas namn rätt; IVAR, Gräsö och så vidare, namnen står ju på svenska. Skyltarna står annars bara på hebreiska så vi förstod ju inte så mkt mer... Passade på att käka köttbullar och avslöjade därmed att vi inte var judar(om vi hade lurat någon innan...) genom att vilja ha brunsås till...(kött och mjölkprodukter ska nämligen inte blandas), de serverade inte lingonsylt till - liten miss tyckte vi. Den stora skillnaden här mot hemma är säkerhetskontrollerna(en på väg in och en på väg ut... "show me you bag" och sen som vanligt genom metalldetektorn, vem skulle spränga IKEA undrar jag?)
Det finns fördelar med att kunna flyta mellan de båda samhällena här men det känns bra märkligt att i ena stunden vara svenska på ett svenskt möbelvaruhus och i nästa vara svenska i ett ockuperat land långt ifrån Sverige.
På AIC i lördags visades filmen "The Garbage Cage", om människorna och barnen(!) som lever av soptippen i Hebron. Metallskrot letas upp och säljs till palestinska skrothandlare som sedan säljer det vidare till Israel. De som hittar skrotet är de som behöver pengarna mest men också de som tjänar minst på det. Men de hittar ju även lite användbara grejer som de kan ta med sig hem. Sopsortering och återvinning i fel ända kan jag tycka.
De som producerat filmen var där och det blev lite diskussioner efteråt. Mest om vad det var vi egentligen hade sett; barn som lever på soptippen för att försörja familjen(för att fäderna inte ska behöva arbeta i israel) istället för att gå i skolan.
Palestinierna var nog de som var mest chockade över att det faktiskt är så illa. Alla vet om att många är fattiga här, att arbetslösheten är skyhög och att ingen palestinier egentligen vill arbeta med att bygga bosättningar, mur och annat palestinskt destruktivt åt Israel.
Men det är också så att alla tar hand om alla, man ser inga hemlösa här det finns alltid nånstans de kan få bo(om det så är i en moske), alla har lite mat över till nån annan(palestinier eller internationell), att ge någon sparken från sitt arbete är värre än att döda någon och det har blivit okey att jobba i Israel oavsett vad man gör.
På världens mest NGO täta ställe förväntar sig människor nog ibland lite för mycket av desamma. Det är allmänt känt att andra länder och organisationer tar hand om det mesta som den palestinska myndigheten inte mäktar med. Och det är rättså mycket. Här är det NGOs istället för privata företag. Mycket av det i filmen skylldes på ockupationen, och självklart är många av problemen här orsakade av den. Men det är också så att även om ockupationen skulle upphöra imorron så kommer inte de här barnen att gå i skolan. Fattigdom kommer alltid att finnas och det överallt.
Och det kan tyvärr ingen NGO i världen ändra på. Ibland skylls lite för mycket på ockupationen.
IKEA-resan igår slutade med 6h bussresa(3h tog det mellan Jerusalem och Netanya...enkel resa) en ny kudde, illgrön badrumsmatta(det har redan blivit varmare), läkerol, lingonsylt, knäckebröd, annas pepparkakor och lantchips. Första gången jag kom därifrån utan en enda grej som jag inte behövde :)!
Det är lite märkligt att vara på ett IKEA-varuhus, alla ser ju likadana ut inuti fastän i olika storlekar över hela världen. De börjar alla med vardagsrum fortsätter med soffor, förvaring, sängar, kontor, kök, barnavdelningen och restaurangen och slutar med farliga avdelningarna: köksgrejer och kuddar och allra sist värmeljus och fyndhörnan. Vi var enda som kunde uttala sakernas namn rätt; IVAR, Gräsö och så vidare, namnen står ju på svenska. Skyltarna står annars bara på hebreiska så vi förstod ju inte så mkt mer... Passade på att käka köttbullar och avslöjade därmed att vi inte var judar(om vi hade lurat någon innan...) genom att vilja ha brunsås till...(kött och mjölkprodukter ska nämligen inte blandas), de serverade inte lingonsylt till - liten miss tyckte vi. Den stora skillnaden här mot hemma är säkerhetskontrollerna(en på väg in och en på väg ut... "show me you bag" och sen som vanligt genom metalldetektorn, vem skulle spränga IKEA undrar jag?)
Det finns fördelar med att kunna flyta mellan de båda samhällena här men det känns bra märkligt att i ena stunden vara svenska på ett svenskt möbelvaruhus och i nästa vara svenska i ett ockuperat land långt ifrån Sverige.
På AIC i lördags visades filmen "The Garbage Cage", om människorna och barnen(!) som lever av soptippen i Hebron. Metallskrot letas upp och säljs till palestinska skrothandlare som sedan säljer det vidare till Israel. De som hittar skrotet är de som behöver pengarna mest men också de som tjänar minst på det. Men de hittar ju även lite användbara grejer som de kan ta med sig hem. Sopsortering och återvinning i fel ända kan jag tycka.
De som producerat filmen var där och det blev lite diskussioner efteråt. Mest om vad det var vi egentligen hade sett; barn som lever på soptippen för att försörja familjen(för att fäderna inte ska behöva arbeta i israel) istället för att gå i skolan.
Palestinierna var nog de som var mest chockade över att det faktiskt är så illa. Alla vet om att många är fattiga här, att arbetslösheten är skyhög och att ingen palestinier egentligen vill arbeta med att bygga bosättningar, mur och annat palestinskt destruktivt åt Israel.
Men det är också så att alla tar hand om alla, man ser inga hemlösa här det finns alltid nånstans de kan få bo(om det så är i en moske), alla har lite mat över till nån annan(palestinier eller internationell), att ge någon sparken från sitt arbete är värre än att döda någon och det har blivit okey att jobba i Israel oavsett vad man gör.
På världens mest NGO täta ställe förväntar sig människor nog ibland lite för mycket av desamma. Det är allmänt känt att andra länder och organisationer tar hand om det mesta som den palestinska myndigheten inte mäktar med. Och det är rättså mycket. Här är det NGOs istället för privata företag. Mycket av det i filmen skylldes på ockupationen, och självklart är många av problemen här orsakade av den. Men det är också så att även om ockupationen skulle upphöra imorron så kommer inte de här barnen att gå i skolan. Fattigdom kommer alltid att finnas och det överallt.
Och det kan tyvärr ingen NGO i världen ändra på. Ibland skylls lite för mycket på ockupationen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar