att tro att man är hemma

Efter att sent omsider fått lägenheten inspekterad, oj vad vi hade städat, så begav jag mig mot Jerusalem. Idag hade en rysk turistgrupp fått för sig att gå igenom checkpointen, de var nog drygt 50 st så det tog sin lilla tid. Det var dessutom vid den tiden som palestinierna är på väg tillbaka så de fick se den lilla kön på andra sidan oxå. Soldaterna i checkpointen var inte speciellt roade av att ha turistflocken i bygget, kanske är ett sätt att få dem att avveckla checkpointarna...

Checkade in på samma hotell som Selma Lagerlöf bodde på 1900, hotellet ägs dessutom av den äldsta(i år alltså) familjen i Jerusalem. Tog mig sen en promenad till ett västligt cafe som har mkt gott kaffe, samt säkerhetsvakt som kollar väskan i dörröppningen.

Där satt jag i godan ro och fikade å läste och inbillade mig efter ett tag att jag var hemma. Runtomkring mig satt det unga människor som pratade med varandra på hebreiska och amerikanska(det finns några importerade amerikanare här...), det kunde varit var som helst. Tills...

4 unga, i tjugoårsåldern, grönklädda killar promenerar in för att beställa kaffe och för att sätta sig och fika vid bordet bredvid mig. Vanliga killar med varsitt vapen på 1-1,5 meter slängt lite käckt över axeln. Då vaknar jag upp ur min drömvärld och upptäcker att jag inte suttit på planet hem än. Här är det vardag med soldater och vapen och det är inte så många som lägger märke till dem, de finns ju överallt. Jag lägger dock fortfarande märke till dem och tycker inte att det är alltför trevligt att fika med vapenarsenalen precis bredvid. Men de hade iaf gott kaffe!