Den senaste veckan har spenderats med mycket besök och mycket prat. Både om aktiviteter och om situationen. Kort sammanfattning: situationen blir inte bättre men aktiviteterna för ungdomar blir bättre.
Jag längtar för första gången efter att faktiskt åka hem. Att bo på Västbanken är inte alls lika jobbigt som att resa runt och se ockupationen och prata med folk. I eftermiddags skulle jag ta en riktigt snabb sväng till Beit Sahour för att hämta lite papper. Den snabba svängen tog 3 h, och då var jag i Beit Sahour högst 15 minuter. På vägen till betlehem mellan betlehem-jerusalem checkpointen och Gilo var det helt plötsligt en flygande checkpoint, det innebär att alla som står får gå ut och sen kommer det in 2 militärpoliser som kollar alla id-kort och pass(alltså att det finns ett foto i passet, om det sen är jag på fotot lr om jag har visum det är inte viktigt...) och sen är det dags för de som fick kliva av bussen. Det här tar ett tag om det är en stor buss... det är ju bara de palestinska bussarna som stoppas dessutom. Undrar varför? Att sen ta sig igenom betlehem-jerusalem checkpointen på väg tillbaka var inte heller en dans på rosor.
Lägg därtill att inresetillståndet till Gaza fortfarande är "in process" och ingen kan förklara varför det ska ta så lång tid för oss medan andra får det på 5 arbetsdagar.
Vi ses!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Skönt att höra lite från dig Anna! Välkommen hem!
Det är en märklig känsla som väntar dig... Allt är som vanligt, men ändå inte...
Det du berättar är så absurt. Man kan förstå att människorna som bor därnere tröttnar även de.
Hoppas färden hem går bra. Vi ses i veckan.
Skicka en kommentar